♥
Har egentligen inget speciellt jag vill få sagt, kände bara för att skriva några ord. Har inte haft den minsta ork eller lust att uppdatera, haft lite klagomål från olika håll som jag dock ignorerat.
Vad folk än säger så förstår man inte vad de menar när de säger att ett år går fort. Men tänker att ett år är en väldigt lång tid och det borde vara ännu längre när man är ifrån alla sina vänner och sin familj. Men satan vad fort tiden har gått. Min mamma kom och hälsade på mig efter att jag vart här i fem månader, jag tyckte det vart en otroligt lång tid och jag vart överlycklig att se henne igen. Det var fem månader sedan hon kom hit. Och det känns som att det inte vart så längesedan. Det vart redan en månad sedan min bror vart här och hälsade på. Och om två månader är jag på min resemånad. Och Madeleine har redan hunnit åka hem och komma tillbaka igen, och snart kommer hon förhoppningvis upp hit och hälsar på mig. Satan vad jag saknat den tjejen! Har haft så tråkigt utan henne här.
Jag är både väldigt glad och väldigt ledsen över att komma hem igen. Jag har skapat mig ett liv här. Jag har en familj, och i den familjen finns det tre barn. Och jag älskar dem även när jag hatar dem. De kan gå mig på nerverna, de kan skrika på mig, de kan säga att de hatar mig och de kan slänga dörren i ansiktet på mig. Men jag vet att jag kommer sakna dem så extremt mycket att jag får ont bara att tänka på det. När jag lämnar USA om mindre än tre månader kommer jag säga hejdå till dem och inte veta när jag kommer se eller prata med dem igen. Jag kommer missa allt de kommer gå igenom i sitt liv. Folk säger att jag kommer ha stor inverkan på deras liv, men ingen säger hur stor inverkan de kommer ha på mitt.
Sen är det det med att säga hejdå till alla mina vänner. Hur ska jag kunna göra det? Jag har amerikanska vänner här i USA som jag troligen aldrig kommer att träffa igen. Några utav dem kommer jag väl ha viss kontakt med över facebook, men kanske inte mer än så. Och för ett år sedan hade jag aldrig träffat eller pratat med två personer som nu befinner sig i mitt liv. Två personer som nu är en otroligt stor del utav mitt liv och som jag inte vill leva utan. Och det är den största anledning tills att jag inte längtar tills att året ska ta slut. Även om jag ser fram emot att få komma hem och träffa alla hemma. Men det betyder att jag kommer lämna mina två bästa vänner och vi kommer bo timmar ifrån varandra. Vi kommer spendera nästan en månad med varandra innan vi flyger hem, men efter det kommer vi inte ses igen som vi gjort under detta året. Det är det som gör att åka här ifrån suger. Att gå igenom detta tillsammans har fört oss mycket närmre varandra än jag trodde att jag skulle komma med någon när jag kom hit. Vi har upplevt och gjort saker tillsammans som jag kommer minnas resten utav mitt liv.
När jag väl kommer hem igen vet jag inte heller vad jag kommer hem till. Folk har flyttat, de har börjat plugga eller jobba. De har gått vidare med sina liv, Och jag måste starta om från början, utan en jävla aning om vad jag ska göra. Något annat jag är rädd ska hända att folk inte kommer se mig som samma person, jag vet att jag har ändrats, men jag vet inte hur mycket. Oavsett det är inte samma Sandra som kommer hem som klev på det där planet på Landvetter den 30:onde Januari.
Men bara att komma tillbaka på svensk mark kommer kännas underbart. Dock är det något man får lära sig när man kommer hit - kultur krock. Jag visste inte vad det var för något innan, fan jag fattade inte vad det var förrän för några månader sedan. Jag tog en kurs i augusti och där beskrev de mer detaljerat hur det kändes att uppleva kultur krock. Äntligen fattade jag varför jag mådde som jag gjorde, jag säger inte att det var något fel på mig. Bara att mitt humör vart värre än en berg-och-dalbana. Jag kunde gå från överlycklig till att sitta och stirra i väggen en lång stund och inte ha någon ork att röra mig. Jag lyssnade på svensk musik, pratade mycket med svenska kompisar och sökte upp så mycket som möjligt som på minde mig om Sverige. Och nu när min hemresa närmar sig vet jag att jag har otroligt höga förhoppningar om hur det kommer vara tillbaka och vara i Sverige igen. Jag är rädd att jag har byggt upp en fantasibild om hur det var innan jag åkte och när jag kommer hem kommer jag inse att det är inte så perfekt som min hjärna har fått mig att minnas.
I alla fall jag saknar er alla där hemma, vi ses snart. ♥
Au Pair
Och varje gång har jag svårt att få fram hur det verkligen är. Men i grund och botten handlar allt på vilken familj man hamnar i. Jag har hört från vissa au pairer där värdföräldrarna är en mardröm och gör livet till ett helvete.
Jag har däremot hamnat i en otrolig familj, som jag verkligen älskar. Vilket gör att jag trivs hur bra som helst. Sen är barn alltid barn vilket gör att vissa dagar är otroligt tuffa, men i slutet är det värt det.
Som sagt, vissa dagar kan verkligen vara en plåga. Man vill inget annat än krypa upp i sängen och gömma sig under täcket. Barnen tänker inte på hur mycket ord sårar. När de blir arga slänger de ur sig ord, och när man är hundratals mil ifrån alla man känner är man känslig och tar åt sig, för mycket. Och tidskillnaden gör det svårare att hålla kontakten med dem där hemma. Även om Skype och Facebook finns är det ändå inte alltid tillräckligt.
Men! Som jag tidigare nämnt är att jag inte kunde haft mer tur med min värdmamma. Har jag minsta problem med barnen tar hon sig tid att lyssna på vad jag behöver hjälp med och sedan tillsammans kommer vi fram med en lösning som passar mig, barnen och henne. Behöver jag ta ledigt för någon liten småsak är det absolut inga problem (såvida hon eller mormodern är hemma). Hon är rolig, trevlig och man verkligen märker hur mycket hon älskar sina barn. All ledig tid hon har försöker hon spenderar med dem. Och med en familj som innehåller så pass mycket kärlek är det omöjligt att inte känna sig välkommen, vara en del utav familjen och trivas som satan. Barnen kan komma från ingenstans, ge mig en kram och ett "I love you Sandra".
Och bortser man från allt med familjen och hemmet, så är det ändå en otrolig stor upplevelse vilket gör allt värt det. Men flyttar hemifrån, lämnar landet, är i helt nya städer och träffar människor från hela världen. Jag har träffat, pratat och blivit kompis med personer från, Danmark, Tyskland, Estland, Kina, Brasilien, Australien, Colombia och massa andra länder.
Man förbättrar sin engelska enormt. Innan jag åkte kunde jag förstå engelska bra, men tyckte inte om att prata. Nu har jag inget val. Jag måste prata, vilket gör mig bättre. (förutom när jag träffar Madeleine hela tiden och pratar svenska.. haha)
The White House, Washington DC.
New York City.
Panama City Beach, Florida.
Statue of Liberty.
Arlington Cemetery.
The Monument, Washington DC.
Nationals Park, Washington DC.
The White House.
The Monument.
Live Love Laugh.
Studenten.
För ett år sedan stod jag där. Förväntningarna, längtan, glädjen! Balen bara några få veckor framför mig. Alla studentfester/utgångar för att invänta den stora dagen. Så ivrig och lycklig att äntligen är det min tur. Min tur att rusa ut från skolans portar och skrika av lycka att man äntligen var fri. Och att dela den lyckan med sina närmsta vänner och älskade familj.
Men också paniken, ångesten och den största frågan någonsin – ”Vad ska jag göra nu?” Jag hade inte en blekaste aning. Plugga? Aldrig i livet. Jag hade precis avslutat tretton år i skolan. Inte en chans att jag skulle sätta mig bakom skolbänken igen. Även om jag ens skulle haft det minsta suget, vad skulle jag plugga vidare till? Inte fan visste jag, jag vet fortfarande inte. Jag är inte ens 20 år gammal. Hur ska jag veta vad jag vill syssla med för resten av mitt liv. Jag vill göra mycket. Jag vill gör ALLT!
Inte visste jag för ett år sedan att jag vid det här laget packat min väska och flyttat hemifrån, lämnat allt jag någonsin känt till och vart van vid. För att flytta in hos människor jag aldrig träffat tidigare, prata ett språk som jag inte var särskilt van vid att prata. Och helt plötsligt vara helt självstadig utan den vanliga bekvämligheten att ha en förälder där. Inte ens en nära vän att vända sig till när det behövdes.
Jag visste inte heller att jag skulle vid det här laget stått på Time Square och beundrat den mest fantastiska staden någonsin. Eller att jag bilat igenom fyra stater på en dag. Solat på Floridas stränder. Träffat nya helt fantastiska människor som kommer finnas i mitt liv föralltid.
Och nu sitter jag här. I min säng på andra sidan jordklotet och ska om ungefär ett halvt dygn stiga på ett plan för att åka till Miami. Än idag kan jag inte förstå hur jag hamnade här. Jag vet bara att jag gjorde rätt val. Även om jag vissa dagar tänker ”Aldrig att jag klarar mig igenom det här”, så vet jag ändå att detta är vad jag ska göra, just nu. Hade jag vart kvar hemma i Sverige så vet jag inte ens vad jag skulle hålla på med. Jobba något tråkigt jobb med skitlön. Istället befinner jag mig i USA och kan passa på att resa och uppleva som mycket som jag bara kan. Just nu lever jag i nuet och fokuserar på att göra detta till det bästa året i mitt liv. Så även om jag saknar alla där hemma (och ni anar inte hur mycket jag gör det) så är det precis det jag ska göra. Jag SKA göra detta till det bästa året i mitt liv. Finns inget som kan hålla mig tillbaka och hindra mig. Det här är mitt liv och jag väljer hur jag ska leva det.
♥
.
Jag saknar att kunna konversera normalt utan att behöva liksom, tänka.
Jag hatar att ha denna förbannade huvudvärken.
Jag är trött på att ligga vaken halvvägs in på morgonen bara för att min hjärna inte vill stänga av sig.
Det jag i alla fall ville få sagt, jag orkar inte blogga just nu. Kanske kommer tillbaka imorgon. Kanske inte kommer tillbaka på några veckor. Får helt enkelt se. Hej så länge.
Food...
Ska nu kila iväg och göra en massa ärenden. Adjöö!
Home?
Jag vet inte vad det är med mig. Det är något inom mig som äter upp mig. Detta kom som från ingenstans. Det är inte så att jag har hemlängtan. Jag saknar bara kontakten med hemma. Att bara kunna plocka upp telefonen och ringa till vem som. Jag trivs verkligen till tusen och har inte en enda tanke på att tänka mig åka hem. Känner verkligen att jag har kommit in i huset, området och familjen här. Detta är ju mitt hem nu. Men allting känns så avlägset. Hela tiden måste man ställa om att det är sex timmar (just nu bara fem dock) i tidskillnad. Visst det kunde vart så mycket värre än vad det är. Men det är fan tufft nog.
Detta är första gången jag gör något helt på egen hand. Klart som fan jag är rädd. Jag går runt hela tiden och väntar på att jag ska sabba allting. Det är sån jag är, jag känner aldrig att det finns något som jag kan klara av att genomföra. Vet inte riktigt vem jag ska vända mig till när jag verkligen behöver prata. Känns så opersonligt att inte kunna ta det i verkligenheten. Men det är något jag måste inse och ta mig igenom. Och när det är de dagarna då det är jobbigt med barnen, på grund utav speciella omständigheter. Så känns det tungt att inte kunna hoppa in i bilen och åka till någon man verkligen känner, bara för man behöver sällskapet och en kram. Bara den tryggheten som finns hos en bästa vän. Det är inte något man faktiskt uppskattar förrän det befinner sig på andra siden jorden. Inte uppskattar på riktigt.
Jag har inte sett eller hört min bästa vän på snart två månader. Jag saknar henne så det gör ont inom mig. Känslan av att det inte är helt hundra procent säkert på att jag inte kommer få se henne inom ett år får mig att vilja kräkas, svimma, hoppa från en bro. Jag vet inte! Klarar inte av att tänka på det ens.
Det känns även som att jag ignorerar vissa personer bara för att jag inte klarar av att hantera saknaden av allt som håller på där hemma. Det är så svårt att faktiskt inse att livet går vidare hemma i lilla Uddevalla, även nu när jag inte är där. Har liksom svårt att se hur allting kommer se ut efter man har vart borta i över ett år. Skulle vara konstigt att komma tillbaka nu, efter bara två månader. Jag känner själv hur mycket jag har ändrats under denna tiden.
Vet inte överhuvudtaget vad jag ville får sagt med allt detta. Men kände att jag verkligen behövde få det ur mig. Förhoppningsvis är det inte så att det faktiskt är någon som läser igenom allt jag skriver. Då detta blev otroligt personligt. Men något jag verkligen behövde. Hur som helst, behöver verkligen sova nu. God natt.
Two weeks
Trvis jag? Ja det gör jag verkligen. Det har vart lite tufft emellanåt, självklart. Men vad kan man vänta sig egentligen. Flytta hemmifrån till att börja med. Lämna landet. Sina vänner. Sin familj. Ganska logiskt att det är lite tufft ibland. Men jag är okej, har faktiskt inte någon hemlängtan. Sure, saknar mina nära osv, men facebook och skype finns.
Sen är det också jobbigt för min familj här. Jennie lämnar dem imorgon, eller idag blir det ju, men bara för en vecka så länge. Hon ska iväg till Kalifornien, sen kommer hon tillbaka i några dagar, sen åker hon till New York i några dagar, kommer tillbaka hit i några dagar, sen åker hon hem till Sverige! Fram och tillbaka osv. Nej men det jag tänkte komma till är ju att det är ju en enorm omställning att hon åker iväg och så kommer jag och tar över hennes rum och så ska de helt plötsligt lyda mig osv.
Men i alla fall, det har vart riktigt skönt att ha haft Jennie här de senaste två veckorna. Hon har hjälpt mig med så mycket och hon har stått ut med mig! Ska blir riktigt tråkigt för mig med att hon åker, kommer bli som att starta om från dag ett lite grann. Då jag är van att ha henne här. Men men, jag ska klara detta! Kommer dock sakna våra otroligt nördiga Harry Potter-diskussioner. Troligen det bästa med henne, Harry Potter-nörd!!!! Haha nejdå, men ah har haft riktigt kul med henne. Säger bara för mycket kaffe.
Måste härmed tillägga att jag vet inte hur detta inlägget blev med stavning och meningsbyggnad. Klockan är snart halv tre, det har vart en lång dag och jag borde lagt mig för längesedan. Godnatt.
Impossible
Hjärnan går på högvarv, men det är omöjligt att skriva något.
Happy
Det var så att mina kära vän Jennifer fyllde år för en vecka sedan eller något. Så vi tänkte överraska henne lite, det ända vi bad henne om var att komma hungrig och ta med munskydd, bara för att. (Tyvärr tog hon ej med detta, oj ointressant). I alla fall; jag, Isabelle, Rasmus x 2 eskorterade Jennifer till Harrys där vi åt en god måltid, sedan begav vi oss till bowlinghallen. Att tillägga kan jag inte svara på om det var den roligaste eller den mest skrämmande bilturen någonsin, inga detaljer. Två män mot tre vackra kvinnor. De vann. I alla fall. Jag och Isabelle tyckte att detta inte skulle bli slutet av kvällen så vi två bestämde oss för att gå på bio som ett trevligt avslut av kvällen. Crazy, Stupid, Love. Hade hört att den skulle vara dålig. Man ack nej, skitkul om man har dålig humor, tycker om att skratta i absurda situationer och helt enkelt vara skadeglad. Att Ryan Gosling bara råkar vara så otillåtligt snygg och besitta den vackrasta överkroppen man skådat är inget minus.
Nu ska jag fortsätta titta på Scrubs och trycka i mig popcorn som är kvar från bion (alltså en hel stor popcorn har jag med mig hem, som är kalla och oätliga)
9 11
WTC
Tio år har gått.
Människor världen över tänker idag på alla de personer som förlorade sina liv,
eller på de som förlorade någon som de höll kär.
♥
Inspiration?
Längtar till den dagen då jag orkar ta tag i mitt liv igen och börja göra något vettigt än ligga i sängen hela dagarna och se på film/serier.
Jag vill bo någon annanstans. På en plats där man kan gå till en park eller ett café och sätta sig, läsa en bok och bara njuta av vädret. Där ingen bryr sig om att man ser ut som en övergiven liten individ.
Jag vill leva i en lycklig film. Leva i en värld med regnbågar och enhörningar. Jag vill att vid de speciella tillfällena en romantisk ballad ska spelas upp från ingenstans, som de alltid gör i de romantiska filmerna. Sitta på ett fik i Paris där gatumusikanter med dragspel går förbi och spelar. Jag vill också vara fånig och kär. Leva livet som i en kärlekslåt.
Jag vill så otroligt mycket. Men just nu vill jag mest få tillbaka min inspiration.
Thanks, but no thanks
Vad är annars värt att nämnas? Jag beställde för första gången hem löshår från internet i söndags. Fick det igår, det var gult. Bilden visade allt annat än gult. Får ringa och gnälla lite. Tycker inte att det är het värt att slänga ut massa pengar på grund av missledande information. Nejtack.
Och med det räcker det för mig, hejdå.
Och nu då?
Dagen de flesta ser fram emot i hela sitt liv. Visst det gjorde jag med och det varen av de bästa dagarna i mitt liv. Men vad händer efter?
En del vet vad de vill göra efter de tagit studenten. Vissa vill plugga vidare till drömjobbet, andra vill ta ett sabbatsår och andra hamnar i någon matbutik bortglömda.
Visst alla säger att "det är nu du ska leva ditt liv, göra misstag, lära dig och ta reda på vad du vill göra." Men det är svårt. Och framför allt är det jobbigt. Speciellt att se sina vänner resa iväg till andra sidan jorden och ta tag i sin framtid. Det gör ont att se sina vänner försvinna, i princip.
Men för de som inte har en jävla aning om vad de vill göra då? Eller de som vill göra allt och lite mer.
Jag vill flytta till Australien, flörta med snygga killar som går runt på stranden hela dagarna och visar magmusklerna. Jag vill lära mig surfa. Bo i en hydda på stranden och vakna av att solen bländar mig.
Jag vill resa jorden runt. Skottland. Irland. Afrika. Hawaii. Kanada. Australien. Kina.
Flyga till USA/ Australien/England och vara Au Pair.
Jag vill till något fattigt land och göra volontärarbete. Kanske adoptera en unge?
Nu menar jag absolut inte att det är fel att de gör det de vill göra med sina liv, nej. Men människan är självisk och man kan inte låta bli att tycka synd om sig själv som står kvar och trampar i kvicksand.
Så kort sagt, att ta studenten är enormt, det är kul, det är en frihet men det är också för en del en återvändsgränd.
Ett fint välkomnande
Men okej, vad ska jag skriva om då annars? Inte en jävla aning, behöver bara något att göra. Att endast skriva om mitt liv är uteslutet, det är mitt liv alldeles för tråkigt för. Och särskilt rolig är jag inte heller. Djup är det sista jag är, så det blir inga djupa livsfrågor heller. Jag är inte så smart så jag kan skriva något intelligent (var tvungen att googla på stavningen till ordet till och med...)
Så det kan bli intressant vad som dyker upp. Hejdå
