Jag vet inte vad det är med mig. Det är något inom mig som äter upp mig. Detta kom som från ingenstans.  Det är inte så att jag har hemlängtan. Jag saknar bara kontakten med hemma. Att bara kunna plocka upp telefonen och ringa till vem som. Jag trivs verkligen till tusen och har inte en enda tanke på att tänka mig åka hem. Känner verkligen att jag har kommit in i huset, området och familjen här. Detta är ju mitt hem nu. Men allting känns så avlägset. Hela tiden måste man ställa om att det är sex timmar (just nu bara fem dock) i tidskillnad. Visst det kunde vart så mycket värre än vad det är. Men det är fan tufft nog.

Detta är första gången jag gör något helt på egen hand. Klart som fan jag är rädd. Jag går runt hela tiden och väntar på att jag ska sabba allting. Det är sån jag är, jag känner aldrig att det finns något som jag kan klara av att genomföra. Vet inte riktigt vem jag ska vända mig till när jag verkligen behöver prata. Känns så opersonligt att inte kunna ta det i verkligenheten. Men det är något jag måste inse och ta mig igenom. Och när det är de dagarna då det är jobbigt med barnen, på grund utav speciella omständigheter. Så känns det tungt att inte kunna hoppa in i bilen och åka till någon man verkligen känner, bara för man behöver sällskapet och en kram. Bara den tryggheten som finns hos en bästa vän. Det är inte något man faktiskt uppskattar förrän det befinner sig på andra siden jorden. Inte uppskattar på riktigt.

Jag har inte sett eller hört min bästa vän på snart två månader. Jag saknar henne så det gör ont inom mig. Känslan av att det inte är helt hundra procent säkert på att jag inte kommer få se henne inom ett år får mig att vilja kräkas, svimma, hoppa från en bro. Jag vet inte! Klarar inte av att tänka på det ens.

Det känns även som att jag ignorerar vissa personer bara för att jag inte klarar av att hantera saknaden av allt som håller på där hemma. Det är så svårt att faktiskt inse att livet går vidare hemma i lilla Uddevalla, även nu när jag inte är där. Har liksom svårt att se hur allting kommer se ut efter man har vart borta i över ett år. Skulle vara konstigt att komma tillbaka nu, efter bara två månader. Jag känner själv hur mycket jag har ändrats under denna tiden.

Vet inte överhuvudtaget vad jag ville får sagt med allt detta. Men kände att jag verkligen behövde få det ur mig. Förhoppningsvis är det inte så att det faktiskt är någon som läser igenom allt jag skriver. Då detta blev otroligt personligt. Men något jag verkligen behövde. Hur som helst, behöver verkligen sova nu. God natt.

Tillägnar denna bilden till Jennie.