Jag trodde aldrig på fullaste allvar att jag skulle hinna med allt innan avresan (som inte hade blivit av om jag inte blivit klart med allt..) Men idag fick jag mitt visum och det var det sista jag skulle bli avklarat. Så nu gäller det bara att packa, packa ur och packa om. Vägde nämligen min väska förut. 23 kilo. Tydligen exakt så mycket jag får ha med mig.. Jag är inte ens klar.


Nu ska jag försöka skriva om något om inte handla om min flytt.

....

Jag har insett att sodastream med colasmak faktiskt är helt okej. Och folk som känner mig vet hur kär jag är i vanlig hederlig Coca Cola.

Jag är så intressant. Ska fortsätta packa istället. Hejdå.

En vecka kvar tills jag beger mig av till staterna. Känns helt sjukt. Har hundra saker kvar att göra tills dess också. Men men, ska bli så sjukt jävla kul!

Hann med en vecka i Idre, kom hem i lördags. Helt slut. Men vi hade riktigt kul, kändes bra med en vecka med kompisar så nära inpå flytten. Nu den sista veckan ska jag enbart fokusera på att packa klart resväskan och städa iordning rummet. Träffa och säga hejdå till alla vänner och familjen. Och förbereda mig så mycket jag bara kan för ett förhoppningsvis underbart år i USA.

Den 30 Januari ska jag alltså flytta till USA. Känns helt sjukt, för nu är det inte ens en månad kvar. Men ändå så otroligt långt kvar, på grund av alla fuc....... papper. - Nej men det är grymt mycket kvar innan det blir att fara iväg. Till andra sidan jorden. Helt ensam. Herregud jag kommer dö..

Nej, positiva ska vi vara. Kommer bli en enorm jävla (förlåt, ska försöka sluta svära. Går väl inte så jättebra om vi säger sååå...) upplevelse.

Ska försöka hinna med en vecka uppe i Idre med fint folk (... Hrm.) innan också. Kan dock bli lite tight:

12: Stockholm/Amabassaden.
14-21: Idre i så fall.
30: Avresa till USA!

Och då hinna få in alla papper och det innan Idre. Alltså inom typ tio dagar......

Ska leta upp choklad och tröstäta en sväng, för att lugna nerverna. Hajdo.

♦ Tandläkaren.
♦ Polisen.
♦ Visumfoto.
♦ Gjorde klart visumansökan.
♦ Tidbokning för hälsoundersökning.

Tycker att jag har varit ganska effektiv idag.

Detta är inte första gången jag skriver att jag är trött. Denna gången på alla förväntningar. Inte att folk har det på mig, utan de jag har på mig själv. Jag förväntar mig själv att jag ska vara stark i sånahär situationer. Klara av pressen att bli nekad gång efter gång. Men att jag inte klarar det, visar det inte bara att jag är mänsklig eller att jag bara är svag?

Jag har blivit matchad. För andra gången nu. Blev matchad med en familj i CA för några veckor sedan, men det gick inte igenom. Kändes lite tråkigt, men det var helt enkelt inte rätt familj för mig. Hoppas därför att denna familjen jag blev matchad med i natt är bättre.

Bara att vänta och se. Börjar dock känna av lite stress. Då mitt preliminära avresedatum är om mindre än tre veckor. Så om jag och denna famijen tackar ja till varadra inom en vecka, så har jag ca två veckor på mig att fixa visum, polisregisterutdrag, hälsoundersökning, köpa resväska, börja packa, sortera, få panik, gråta, packa ännu mer, få panik igen. Sedan tillsist åka iväg och lämna fucking landet!

Klockan är en minut i fem på morgonen när jag skriver denna första meningen. Och jag har inte lagt min ännu. Anledning? Det är totalt omöjligt. För när man jobbar natt på helger och heter Sandra Olsson, så vänder man dygnet totalt för resten av veckan. Jag vaknade halv fem idag. Eller igår blir det.

Åh intressant att läsa om min sömn..

I alla fall.


Allt känns så. Frustrerande. Går runt varje dag och väntar på att få ett mail där det står att jag har blivt matchad med en familj. Ljuger inte när jag säger att jag kollar mailen minst tio gånger på en dag. Minst.

Jag menar, jag är så otroligt redo att åka. Just nu! Men jag vill inte stressa upp mig för mycket heller. För om jag väl blir matchad vill jag ju inte tacka ja till familjen pga att jag vill åka så fort som möjligt. Måste ju tänka på att detta är en familj, med personer som jag ska leva med varje dag under ett helt år.

Sen är jag ändå så otroligt inte redo att åka. För jag menar, vem är egentligen redo att lämna alla personer man älskar, sitt liv, sin trygghet?

Jag vet inte ens vad jag försöker få sagt med detta. Ska försöka göra något vettigt nu istället. Godnatt. Godmorgon?

Kan inte minnas senaste gången jag var så här nersvös. Vill inte anslöja något, (även om jag inte har några läsare, då ingen vet om denna meningslösa blogg) kan bara säga att jag precis gjort något som kan förändra mitt liv. Tog ett avgörande steg och nu är det bara väntan kvar.