Jag vet inte hur längesedan det var jag skrev ett inlägg och tänker inte kolla efter heller... Det vart jävligt längesedan jag skrev en längre text på svenska så jag har ingen aning om hur meningsbyggnaden och stavningen kommer se ut, inte ens ordformuleringen.. 

Har egentligen inget speciellt jag vill få sagt, kände bara för att skriva några ord. Har inte haft den minsta ork eller lust att uppdatera, haft lite klagomål från olika håll som jag dock ignorerat.

Vad folk än säger så förstår man inte vad de menar när de säger att ett år går fort. Men tänker att ett år är en väldigt lång tid och det borde vara ännu längre när man är ifrån alla sina vänner och sin familj. Men satan vad fort tiden har gått. Min mamma kom och hälsade på mig efter att jag vart här i fem månader, jag tyckte det vart en otroligt lång tid och jag vart överlycklig att se henne igen. Det var fem månader sedan hon kom hit. Och det känns som att det inte vart så längesedan. Det vart redan en månad sedan min bror vart här och hälsade på. Och om två månader är jag på min resemånad. Och Madeleine har redan hunnit åka hem och komma tillbaka igen, och snart kommer hon förhoppningvis upp hit och hälsar på mig. Satan vad jag saknat den tjejen! Har haft så tråkigt utan henne här.

Jag är både väldigt glad och väldigt ledsen över att komma hem igen. Jag har skapat mig ett liv här. Jag har en familj, och i den familjen finns det tre barn. Och jag älskar dem även när jag hatar dem. De kan gå mig på nerverna, de kan skrika på mig, de kan säga att de hatar mig och de kan slänga dörren i ansiktet på mig. Men jag vet att jag kommer sakna dem så extremt mycket att jag får ont bara att tänka på det. När jag lämnar USA om mindre än tre månader kommer jag säga hejdå till dem och inte veta när jag kommer se eller prata med dem igen. Jag kommer missa allt de kommer gå igenom i sitt liv. Folk säger att jag kommer ha stor inverkan på deras liv, men ingen säger hur stor inverkan de kommer ha på mitt.

Sen är det det med att säga hejdå till alla mina vänner. Hur ska jag kunna göra det? Jag har amerikanska vänner här i USA som jag troligen aldrig kommer att träffa igen. Några utav dem kommer jag väl ha viss kontakt med över facebook, men kanske inte mer än så. Och för ett år sedan hade jag aldrig träffat eller pratat med två personer som nu befinner sig i mitt liv. Två personer som nu är en otroligt stor del utav mitt liv och som jag inte vill leva utan. Och det är den största anledning tills att jag inte längtar tills att året ska ta slut. Även om jag ser fram emot att få komma hem och träffa alla hemma. Men det betyder att jag kommer lämna mina två bästa vänner och vi kommer bo timmar ifrån varandra. Vi kommer spendera nästan en månad med varandra innan vi flyger hem, men efter det kommer vi inte ses igen som vi gjort under detta året. Det är det som gör att åka här ifrån suger. Att gå igenom detta tillsammans har fört oss mycket närmre varandra än jag trodde att jag skulle komma med någon när jag kom hit. Vi har upplevt och gjort saker tillsammans som jag kommer minnas resten utav mitt liv.

När jag väl kommer hem igen vet jag inte heller vad jag kommer hem till. Folk har flyttat, de har börjat plugga eller jobba. De har gått vidare med sina liv, Och jag måste starta om från början, utan en jävla aning om vad jag ska göra. Något annat jag är rädd ska hända att folk inte kommer se mig som samma person, jag vet att jag har ändrats, men jag vet inte hur mycket. Oavsett det är inte samma Sandra som kommer hem som klev på det där planet på Landvetter den 30:onde Januari.

Men bara att komma tillbaka på svensk mark kommer kännas underbart. Dock är det något man får lära sig när man kommer hit - kultur krock. Jag visste inte vad det var för något innan, fan jag fattade inte vad det var förrän för några månader sedan. Jag tog en kurs i augusti och där beskrev de mer detaljerat hur det kändes att uppleva kultur krock. Äntligen fattade jag varför jag mådde som jag gjorde, jag säger inte att det var något fel på mig. Bara att mitt humör vart värre än en berg-och-dalbana. Jag kunde gå från överlycklig till att sitta och stirra i väggen en lång stund och inte ha någon ork att röra mig. Jag lyssnade på svensk musik, pratade mycket med svenska kompisar och sökte upp så mycket som möjligt som på minde mig om Sverige. Och nu när min hemresa närmar sig vet jag att jag har otroligt höga förhoppningar om hur det kommer vara tillbaka och vara i Sverige igen. Jag är rädd att jag har byggt upp en fantasibild om hur det var innan jag åkte och när jag kommer hem kommer jag inse att det är inte så perfekt som min hjärna har fått mig att minnas.