För en gångs skull ska jag inte skriva något deprimerat oviktigt inlägg (Okej, oviktigt kommer det ändå att bli). Jag är glad. Riktigtglad idag faktiskt. Jag ska till och med skriva vad jag har gjort idag (okej, igår).

Det var så att mina kära vän Jennifer fyllde år för en vecka sedan eller något. Så vi tänkte överraska henne lite, det ända vi bad henne om var att komma hungrig och ta med munskydd, bara för att. (Tyvärr tog hon ej med detta, oj ointressant). I alla fall; jag, Isabelle, Rasmus x 2 eskorterade Jennifer till Harrys där vi åt en god måltid, sedan begav vi oss till bowlinghallen. Att tillägga kan jag inte svara på om det var den roligaste eller den mest skrämmande bilturen någonsin, inga detaljer. Två män mot tre vackra kvinnor. De vann. I alla fall. Jag och Isabelle tyckte att detta inte skulle bli slutet av kvällen så vi två bestämde oss för att gå på bio som ett trevligt avslut av kvällen. Crazy, Stupid, Love. Hade hört att den skulle vara dålig. Man ack nej, skitkul om man har dålig humor, tycker om att skratta i absurda situationer och helt enkelt vara skadeglad. Att Ryan Gosling bara råkar vara så otillåtligt snygg och besitta den vackrasta överkroppen man skådat är inget minus.

Nu ska jag fortsätta titta på Scrubs och trycka i mig popcorn som är kvar från bion (alltså en hel stor popcorn har jag med mig hem, som är kalla och oätliga)

Detta är inte första gången jag skriver att jag är trött. Denna gången på alla förväntningar. Inte att folk har det på mig, utan de jag har på mig själv. Jag förväntar mig själv att jag ska vara stark i sånahär situationer. Klara av pressen att bli nekad gång efter gång. Men att jag inte klarar det, visar det inte bara att jag är mänsklig eller att jag bara är svag?

Jag har blivit matchad. För andra gången nu. Blev matchad med en familj i CA för några veckor sedan, men det gick inte igenom. Kändes lite tråkigt, men det var helt enkelt inte rätt familj för mig. Hoppas därför att denna familjen jag blev matchad med i natt är bättre.

Bara att vänta och se. Börjar dock känna av lite stress. Då mitt preliminära avresedatum är om mindre än tre veckor. Så om jag och denna famijen tackar ja till varadra inom en vecka, så har jag ca två veckor på mig att fixa visum, polisregisterutdrag, hälsoundersökning, köpa resväska, börja packa, sortera, få panik, gråta, packa ännu mer, få panik igen. Sedan tillsist åka iväg och lämna fucking landet!

Klockan är en minut i fem på morgonen när jag skriver denna första meningen. Och jag har inte lagt min ännu. Anledning? Det är totalt omöjligt. För när man jobbar natt på helger och heter Sandra Olsson, så vänder man dygnet totalt för resten av veckan. Jag vaknade halv fem idag. Eller igår blir det.

Åh intressant att läsa om min sömn..

I alla fall.


Allt känns så. Frustrerande. Går runt varje dag och väntar på att få ett mail där det står att jag har blivt matchad med en familj. Ljuger inte när jag säger att jag kollar mailen minst tio gånger på en dag. Minst.

Jag menar, jag är så otroligt redo att åka. Just nu! Men jag vill inte stressa upp mig för mycket heller. För om jag väl blir matchad vill jag ju inte tacka ja till familjen pga att jag vill åka så fort som möjligt. Måste ju tänka på att detta är en familj, med personer som jag ska leva med varje dag under ett helt år.

Sen är jag ändå så otroligt inte redo att åka. För jag menar, vem är egentligen redo att lämna alla personer man älskar, sitt liv, sin trygghet?

Jag vet inte ens vad jag försöker få sagt med detta. Ska försöka göra något vettigt nu istället. Godnatt. Godmorgon?